...eller om att fånga en fjäril... om en dans med svåra steg... om en varning för ras... eller om att vara av ingens frö... eller om tankar som räknas... eller om brustna hjärtans höst... eller kanske är det ett tal av Hjärter Dam... eller många ballader om konsekvenser... eller sagan om en fantasi... eller innan mörkret faller... eller kanske för den som letar...

måndag 18 augusti 2014

Om Att ta hand om

Det pyr någon slags meningslöshet i mig. På jobbet verkar det vara rakt detsamma om jag är där eller inte. Jag vet min uppgift och jag vet att jag kan göra den men jag vet också att det är en uppgift som i princip vem som helst kan göra och att det knappast spelade nån större roll om det är jag eller nån annan som står där och rabblar. Det är också ganska tomt i huset. Det finns ingen ny att vägleda. Ingen gästande artist att rita kartor åt, ingen ny skådespelare att förklara hur man beter sig för att inte tappa bort sig på teatern, ingen svensk musikalstjärna att hjälpa vid köp av telefonkort på finska. Hemma blir jag oerhört omhändertagen och jag försöker ta hand om honom tillbaka men faktum är att han tar hand om sig ganska bra själv. Han får nog mat på bordet och strumporna tvättade utan min hjälp. Det är snarare jag som med hjälp av honom och hans rutiner lyckas ställa i ordning varm mat en gång per dag. Jag har ingen väninna som har kärlekstrubbel som hon vill älta och det verkar inte finns ingen som mår sämre än jag som jag kan fokusera på. Fåren är en enorm tröst, men dom är ju trots allt får och har inte så väldigt stora behov dom heller. Igen är det snarare jag som behöver dem mer än lovligt med tanke på att de är får och dessutom bara till låns. Syrrans ungar har en förmåga att skingra alla moln och sorger men de är ju stora damer redan. De behöver inte få skorna knutna och tårar torkade, sår plåstrade och hår flätade. Igen är de jag som har större behov än dom.

Man behöver kanske inte vara kärnfysiker för att räkna ut att det skulle behövas ett litet barn.

Det är inte heller så att jag känner mig sugen på att barnvakta andras ungar eller hjälpa till med flyttlass eller engagera mig i femhundra föreningar och koka kaffe och sälja lotter på varenda marknad. Det är inte den typen av uppgifter jag letar efter. Jag har länge trott att det är att vara behövd. Att känna sig behövd. Så är det inte. Man behövs visserligen men man behövs inte för den man är utan för vad man kan tänka sig ställa upp och göra. Och jag vill verkligen röra mig i kretsar nu där jag som person behövs. De är väldigt svårt för mig. Att tillåta mig existera i grupper och sammanhang och inte tillföra nånting annat än mig själv just som jag är. Det är kanske det som är dålig självkänsla då, antar jag. Att inte förmå sig bara vara. Rakt upp och ner. Och inget mer. 

torsdag 23 januari 2014

Ingen fara

Övningar och konkreta verktyg som ska hjälpa mig att en gång för alla varva ner. Och då NER så till den milda grad att jag hittar tillbaka till den där sorglösa skitungen som satt i sandlådan och åt sand i flera timmar utan rädsla, oro och ångest. Läkarkåren vill att jag ska bli frisk d.v.s. i deras ögon samma högpresterande, övervarvade, kritiska, stressade människan som varken äter eller motionerar eller reflekterar utan kör på som en ångvält från morgon till kväll och sen kollapsar i säng för att försäkra mig om att säkert somna innan jag hinner bli rädd. Samma människa som för att orka gav sig snabba kickar i form av alkohol och cigaretter och shopping och mat och sex och hamburgare och prestationer. Samma människa som inte känner nånting, varken glädje eller kärlek eller ilska eller sorg utan blockerar "livet" och det det innebär när man verkligen "lever". Detta vill inte jag. Detta är inte min syn på frisk. Min psykolog och jag är av den åsikten att frisk är sova ordentligt utan rädsla, mardrömmar, muskelkramper, andningssvårigheter och panik. Äta regelbundet. Jobba lagom och lära sig att säga ifrån, dra gränser och inte uppvisa nånslags duktighets-ubermench och effektivitet. Öva sig på att vara en lite mindre ambitiös och duktig arbetstagare och lära sig att det i allra högst grad räcker. Sänka kraven på mig själv och andra. Motionera, vara ute, njuta utan att först ha förtjäna njutningen. Lära mig ligga i soffan också när jag är frisk, glad, lycklig och i form och inte bara då jag är sjuk på ena eller andra sättet. Lära mig att ta emot närhet. Nöta in att det är förbi. Allt det obehagliga är förbi nu och det finns ingenting att vara rädd för.

1. När paniken kommer, stanna i det, djupandas långsamt, slut ögonen och fokusera på ljud, temperatur, bilder, känsla och andas djupt så länge det behövs. Be om beröring på övre ryggen och bröstkorgen om det hjälper vilket det ofta gör. Det bästa boten för rädsla och oro, trauma och panik är beröring. Så till vida att det inte är fråga om sexuella trauman.

2. Instruera gubben att han har de otacksamma uppgiften i nuläget att finnas till och vara där utan att vara på eller kräva. Han får vara uppmärksam på minsta lilla signal som tyder på att du vill ha närhet men han ska helst försöka vara så neutral som möjligt och inte överösa mej med närhet som jag inte klarar av just nu eller aldrig nånsin har klarat av. Det stora traumat är "intrång på mitt revir vid upprepade tillfällen och rädsla för intrång på mitt revir under väldigt många år". Och det behöver nu behandlas varsamt. Rädsla för det yttre hotet har skapat ett helspänns-läge, att alltid vara redo för eventuella faror, redo att fly eller illa fäkta och nu när jag befinner mig i en situation som är totalt ofarlig och jag sakta men säkert slappnar av så reagerar kroppen med panik, andnöd, kraftiga muskeldarrningar, gråt, rädsla, oro, tvångstankar etc. etc.

3. Utbrändheten är en sak. Jag har akkun slut helt enkelt. Det är det första problemet. Detta problem ska lösas med att varva ner. Och då kommer det andra problemet. Att varva ner är livsfarligt. Det är i viloläget som paniken kommer först och då jag sätter igång att göra nånting för att komma ifrån viloläget. Men eftersom akkun är tom då jag har betett mig såhär i femton år så slår kroppen bakut och slår in nacksmärtor, andnöd, darrningar, gråt, febrighet utan feber, flunssa-fiilis, jag tappar rösten. För kroppen vill att jag ska ta det lugnt och varva ner men för känslo-livet betyder det livsfara. Så nu är övningen att balansera  upp det här på nåt vis. Göra så lite som möjligt, göra så långsamt som möjligt och så ineffektivt och prestationslöst som möjligt. Det här funkar ungefär en dag i veckan. (idag är en sån dag) Annars är dagarna endera fosterställning eller övervarv. Det där lagom-läget vi strävar till är för det mesta väääääldigt långt borta. Men som sagt, idag är en bra dag.

4. Övning i att möta den lilla rädda fyraåriga flickan och tala om för henne att det är lugnt. Ingen fara. Det är förbi, det finns ingenting att vara rädd för. Jag sitter här och övervakar när du sover. Jag rör dig inte. Jag bara sitter här och vaktar. Det är ingen fara. Sov bara.

Mycket jobbig övning. Mycket.

tisdag 21 januari 2014

Begravning

Jag var på en jättefin begravning. Den var så ljuvligt vacker på alla sätt och vis men jag ska inte orda så mycket mer om det. Däremot ska jag beskriva den underbara känslan att vara på en tillställning med en massa folk (som jag i dagsläget avskyr, alltså folk i allmänhet har jag svårt med, inte specifikt dom som var på begravningen) i en stor byggnad (jobbigt med stora byggnader även) där det allra bästa och märk väl RÄTTA man kan göra är att sitta stilla, andas och gråta.

I mitt tillstånd så är det som att jag borde söka mig till fler evenemang, platser där det är det enda korrekta. Tillställningar där det liksom inte direkt är förbjudet att mingla men å andra sidan är det egentligen ingen som vill det eller förmår det för ingen vet riktigt vad man ska säga och det är liksom helt okej att med en lätt huvudnickning och ett tyst formulerat svagt hej, hälsa på folk. Ingen blir liksom arg eller tar det personligt om man inte ler och small-talkar och underhåller och roar. Ingen blir obekväm eller får svårt att vara om man storbölar och snorar. Och framförallt är det nästintill förbjudet att prestera någå på en begravning. Eller faktiskt alltså ens i kyrkan. I kyrkan ska man liksom samlas i stillhet och sitta still och andas och inte tänka så mycket. Eller så gör jag i alla fall i kyrkan. Jag lyssnar sällan på vad dom säger. Ber sällan med ljud eller knäppta händer. Sjunger ibland. Går inte i nattvarden utan jag sitter mest i min bänk och glor och gråter. Begravning eller inte. Och jag inbillar mig liksom att Gud tycker det är helt fine att jag gör så. Att man inte blir utesluten fast man gör lite som man tycker bara man är liksom stilla och inte stör dom andra. Tänker jag. Så summasuram så tycker alla, inklusive jag och Gud och Jesus och resten att man är jätteduktig om man sitter i sin bänk och glor. Och gråter. Och när jag känner att jag är duktig då får jag liksom ett mervärde. Och det är väldigt sällan jag känner mig duktig just nu eftersom jag försöker att undvika att prestera så in i helvete, jag försöka undvika att göra grejer för att bli omtyckt, jag försöker vänja mig av med den "kicken". Så det var så himmelens skönt där på begravningen. Jag upplevde verkligen att mitt sätt att vara och må och förmåga att bete mig var helt RÄTT.
Skönt.

Kicken ja. Jag inser ju nu. Att hösten 2011, då jag hade mina första panikattacker och tröttnade på mig själv tog jag tag i det stora projektet att avgifta mig. Att vänja mig av med de här förbaskade "kickarna" som jag dränker mig i för att stå ut med mej själv. Alkohol, cigaretter, hesburgermat, shopping, sex blablabla. Och det gick ju bra. Naivt nog trodde jag att jag skulle klara mig ensam ur det här. Resultatet istället var att jag började se till att få kickar av människor istället. Jag behövde ju mina serotonin-boostar och det får man ju om man ställer upp för andra, jobbar, städar, formar sig och är en "god och snäll" människa. God och snäll så till den milda grad att också när man blir utsatt för orättvisor och jävelskap så vänder man det på något underligt vis till att man får skylla mig själv och att det bara är en projektion av mina egna problem. Man anmäler inte sexuella trakasserier, man säger inte ifrån när man blir utfryst och mobbad på sin arbetsplats och man skäller inte ut människor som man litat på som visat sig vara lögnare och svin. Utan man förlåter dem och bemöter dem förståelse och sympati och försöker istället för husfridens skull forma sig för att uthärda situationen.

DET är väldigt utmattande att jämt rätta sig efter andra i tron att dom då ska börja tycka om en. Men faktum är om nån inte gillar en så kommer inte det att förändras bara för att jag försöker förändra mig. Det spelar ingen roll om mobbningsoffret på skolgården kommer i senaste modet. Han kommer ändå att bli mobbad om dom har bestämt sig för det. Det enda eventuella botet är att sätta gränser och säga ifrån, vara den man är och stå för det. Inte ta nån skit. Inte be om ursäkt för sig själv. Inte bli ett offer.

Och nu har jag blivit det. Ett offer. Både hemma och på jobbet. Jag har ingen självkänsla utan jag gör bara som andra vill att jag ska göra. Jag har ingen vilja, ingen ork, ingen lust. Jag gör som alla vill och kuvar mig själv för att undvika konflikter och för att bli omtyckt. Det är en väldigt ond cirkel detta.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag var en kaxig och självsäker tjej när jag träffade R. Han gillade det. Han gillade att jag jag var på och inte gav mig. Jag hade ju inget att förlora i det läget. Jag var inte kär i honom ens då. Jag tyckte bara han var lite intressant. Jag var attraherad men det kan man ju vara av allt möjligt skit ibland. Men ju mer värdefull vår relation blir desto osäkrare blir jag. Ju mer jag älskar honom desto mer rädd för att han ska lämna mig blir jag. Och då börjar jag rätta mig eller leva efter hans pipa på bekostnad av min egen personlighet och livsstil. Det är verkligen ingenting som han kräver eller antyder utan det är jag själv, i egen hög person, som tror att det jag måste göra för att få behålla den här underbara mannen, det är att hålla honom nöjd.

Det är väldigt komplicerat detta.
Jag är så vansinnigt dålig på kärlek.
Men begravningen var fin i alla fall.

Det medicinen gör

Läkarkåren utgår nu ifrån att jag var en balanserad och harmonisk människa för tre månader sen. De ger mej medicin som alldeles tydligt får mig på bättre humör och bättre ork och det är ju trevligt. Mitt problem, som jag ser det, är att jag inte har varit en harmonisk och balanserad människa på ca 15-20 år. Jag har hållit på och hållit på och hållit på men det har kanske eskalerat de senaste 3 åren. Efter Teaterhögskolan kan man nog säga att jag har börjat kompensera för den jag är. Överprestera för att kompensera för den jag är. Jag vet inte hur det började och var men det har väl knappast nån betydelse. Sen dess har jag speedat, speedat, speedat. Stundvis har jag hemma kunnat lugna ner mig och så fort jag har haft möjligheten har jag rest bort för att gråta och andas och inte göra nånting alls. Då har presterandet enbart varit kopplat till arbete, föreningsliv, familj. Nu bor jag med en man som älskar mig och som jag älskar över allt annat på jorden och det är verkligen en såndär kravlös kärlek. På riktigt. JAG däremot upplever nog att jag inte förtjänar detta. Upplever att det är för bra för att vara sant. Upplever att jag måste göra det och det och det och det för att förtjäna att vara i den här relationen. Detta blev för mycket och en kollaps, som varit på vippen sen hösten 2010 (då jag första gången upplevde andningssvårigheter) var ett faktum. Jag vill bara gömma mig och inte finnas till då kraven (både de verkliga och de overkliga, både mina egna och andras) blev för stora.

Nå. Nu får jag medicin. Om jag sover gott så blir jag pigg och taggad. Jag gör upp listor på toa-tvätt, promenad, räkningar, anmälningar, mail, ringa hit och dit, googla det och det, printa, lyktor, tanka, laga mat, diska, byka, vika, ringa, läsa, pyssla, pussla, pussa, posten, brevlådan, ringa, smsa...blablablablabla... Ju längre lista desto nöjda är jag. Jag riktigt får grubbla och skrapa mej i huvudet för att komma på fler grejer att göra så att jag kan känna mig ännu mer nöjd. Och sen börjar jag. Andningen tilltar, axlarna åker upp, jag försöker skaka det av mig, andas rätt, jag kippar, jag ränner, jag diskar, jag skriver jag ordnar fixar torkar suger äter lappar lagar ordna ringer fixar ordnar drar streck ordnar. Och så håller jag på. Och sen när Ronny kommer hem och vi ska gosa, äta, åka bil, titta teve, mysa, sova, ligga får jag kli i benen, ångesten, ingen luft, panik, börjar gråta. KAN INTE VARA STILLA OCH BARA VARA. KAN INTE. SOVER INTE. Kan inte sova. Kliar i benen. Kan bara sova om jag har varit duktig och gjort tillräckligt. Kan inte sova om jag har bara varit. Ångesten tar över. Jag känner mig dålig. Ligger och planerare allt jag ska göra imorgon istället. Imorgon ska jag ska jag ska jag ska jag. Vaknar för sent. Ångest. Ångest. Göra fort fort. En lista. En lång lista. Kommer ingen vart. Fastnar i soffan av handlingsförlamning. ÅNGEST. Måste nu ens duscha. Duscha kan jag skriva på listan. Duschar. Vad duktig jag är. Och bädda sängen. ÅNGEST då det int blir nånting av mina planer. Ångest då jag inte gör nånting. Hur ska jag kunna sova. INATT SOVER JAG NOG INGENTING. Fanfanfanfanfan. Jag måste GÖRA nånting. Orkar inte GÖRA nånting. Vill inte. Kan inte andas.

Runtruntrunt.

Medicinen gör, för tillfället, att jag ORKAR vara mitt överpresterande, speedade, obalanserade jag. Medicinen gör att jag får kraft att göra allt det där som jag vanligtvis gör för att kompensera för lilla Daniela. Jag TROR, att åt jag ingen medicin så skulle jag vara fullkomligt handlingsförlamad, trött, ledsen. Jag skulle gråta ibland och inte orka göra så mycket. Och JAG tror att det är det jag skulle behöva. Vad är det för fel på att vara lite LAT ibland? Jag vill absolut inte ha en medicin som gör så att jag blir som jag varit. För så som jag har varit är INTE att vara frisk.

Att vara FRISK är att stiga upp, klä på sig, äta, gå på jobb, komma hem, äta, diska, kanske handla, kanske dammsuga, mysa, titta tv, gå i bastun, ligga, sova. UTAN ångest. Och tycka att det är tillräckligt. Att jag är en bra människa fast jag inte gör MER än detta. Jag är värd att älskas fast jag inte gör MER än detta. Jag är också värd att älskas fast jag gör mindre än detta. Fast jag inte i nuläget gör nånting av detta. ÄNDÅ är jag värd att ha en fast anställning på ÅST, värd att ha en kärleksfull familj och en kärleksfull man. FAKTISKT.

Det vill jag lära mig. Huvudet förstår det men kroppen slår bakut.

Nu just är jag olycklig för att jag igen har avverkat en såndär hysteriskt speedad lista. Jag känner mig visserligen oerhört DUKTIG och jag tror att nu ska jag få beröm av R när han kommer hem och jag ska få beröm av min förening för att jag har gjort det och det och jag ska få beröm av min arbetsplats för att jag har gjort det och det och blablablabla... Det kommer jag ju inte att få. Och egentligen är det inte berömmet eller bekräftelsen av andra jag behöver. Jag bekräftar mig själv alldeles tillräckligt bara genom vetskapen att jag har gjort allting. Jag känner mig så NÖJD med mej själv.

R skulle dock vara precis lika kärleksfull och gosig och underbar om jag inte hade gjort ett skit. Det VET jag. I huvudet. Men kroppen tror inte. Kroppen fattar inte att hello girl, han älskar dig oberoende om du bäddar sängen idag eller inte.

Jag är jätteglad för att jag har sovit gott och jag är jätteglad för att jag känner mig taggad och pigg men jag är jätteledsen för att jag vet att beror på mediciner och för att jag inte förmår vara glad och pigg och icke-presterande i soffan under en filt tittandes på film mitt på blanka dagen utan ångest. Den enda gången jag kan stå ut med att bara VARA, den jag är i egen hög person, är om jag har 40 grader feber, benet i paket, ryggskott eller är så psykiskt instabil att jag bara ligger i fosterställning och skakgråter.  Och hej, hör och häpna, jag har haft ALLT detta denna höst. Kroppen bara skriker att PLIIIIIIIS lugna ner dej människa!! Och jag bryter ihop, gråter, blir lugn, gråter, blir lugn, gråter blir lugn. Och sen får jag en medicin som gör att jag IGEN börjar speeda. Jesus, kan nån nu förstå att det jag behöver är gråta, vila, bli pajjad och nöta in i min hjärna så länge det behövs att jag är värdefull ÄVEN om jag inte gör någå fan.

PRKL.

Änglahälsningen

Fick ett bud och nu formulerar jag det som jag uppfattade det:

Jag ser en liten förvirrad, osäker flicka. Hon har en stor barndomssorg som trycker och som vill sörjas. Den har funnits där alltid, men du har försökt glömma bort den och förtränga den. Tillåt dig nu att sörja i fred. Tillåt dig att vara ledsen, må skit, gråta tills du har gråtit färdigt. Förbered dig på en lång ledighet och en vila. Acceptera att det är det som behövs. Se det som en chans och möjlighet att en gång för alla lära dig att se på dig själv på ett nytt sätt. Det finns så mycket sorg i ditt hjärta så att du har svårt att ta emot kärlek. Du tror att du inte är förtjänar den och därför vill du ibland stöta bort den. Du förstår inte hur värdefull du är bara genom att vara du. Din sorg gör att du inte kan andas. Fysiskt tar den sig uttryck genom att du inte kan andas. Du har spänningar i övre ryggen och nacken, axlarna och halsen, bröstkorgen. Hela det partiet är blockerat p.g.a. sorg. Du behöver mycket massage och beröring. Du behöver få vila och vara i fred. Din man och dina närmaste gör bäst i att låta dig må som du mår utan att ta det personligt. Du kan inte jobba. Din omgivning och dina närmaste, vänner och bekanta gör bäst i att avvakta och bara finnas till i stillhet. Låt henne komma till er, inte tvärtom. Överge henne inte. Hon behöver känna att ni finns där fast hon inte gör nånting eller noterar er eller tilltalar er. Hon behöver i lugn och ro få lära sig att ni inte kommer att överge henne fast hon inte presterar. Det kommer att ta länge. Hon tror att ni tycker om henne för vad hon gör och inte för vem hon är.

Du behöver vara ledig från ditt jobb. Ditt jobb är det som triggar prestationsångesten mest. Och din relation. Du tror att du inte förtjänar din arbetsplats och din man om du inte hela tiden presterar nånting, gör nånting, levererar. Du tror att du får sparken från ditt jobb och din man om du bara är, känner, finns, existerar. Du överpresterar, arbetsnarkomaniserar, ställer upp, rättar dig, kompenserar, formar dig för att du tror att det är det som krävs för att få finnas till på ditt jobb och i din relation, i din förening, i din familj. Du ska för tillfället sluta ge terapi åt andra. Det är din tur att ta emot hjälp. Den bästa hjälpen nu av andra är deras kravlösa existens. Du behöver få öva dig i att inte prestera för en lång tid framöver. Öva dig i att inte ställa upp. Låta inte bara huvudet, utan också kroppen, begripa att du är värdefull och fin även om du bara sitter i din solstol och njuter av solens strålar.

torsdag 16 januari 2014

16 januari

Är så trött på mig själv så jag orkar inte skriva för jag orkar inte höra läsa se upprepa samma jävla skit om och om igen. Humöret är väl generellt gott men då andningssvårigheterna kommer blir jag irriterad och knäckt och till slut ledsen och inte kan man ens gråta skapligt då medicinerna verkar blocka hela den funktionen. Axlarna är vid öronen och jag kippar efter andan dygnet runt vilket irriterar luftrören vilket leder till astma-andning och frustration och jag känner mig angripen i lungorna eftersom jag väl drar in en jävla massa skräp och skit med mitt flåsande. Så på kvällen är jag helt slut och ögonen svider och strupen värker, lungorna jobbar, nacken spärrar, ryggen krampar och huvudet värker och jag vill bara sova sova sova vilket jag inte kan för jag är så jävla frustrerad och orolig och letar efter lösningar dygnet runt. Drömmer mardrömmar, gnyr, snurrar, rastlös, orolig, flåsar och klättrar på väggarna och sen börjar hjärtat slå och pulsen gå och jag inbillar mig alla satans sjukdomar i universum av den enda enkla anledningen ATT JAG INTE FÅR LUFT.

JAG FÅR INTE LUFT!!!
JAG BLIR VITTU TOKIG!!!

Om jag är irriterad, trött, fräsig, o-kramig, vill vara i fred och bara surar så beror det inte på att jag inte älskar dej utan på att jag för helvete inte kan ANDAS och jag är så trött på mig själv så jag helst inte vill synas eller finnas till.

Och så är tvångstankarna igång.
ORKA.

tisdag 14 januari 2014

1 vecka

En vecka har gått och jag är tröttare än nånsin. Lugnare, visst. Men ju lugnare jag blir desto tröttare blir jag. Ju mer jag slappnar av desto tydligare blir det vad det handlar om och desto mer skulle jag gråta om det inte vore för att medicinerna stoppar upp syndafloderna. Jag blir fuktig i ögonen och et trycker på och det kommer fem-sex tårar men de riktiga ångest-gråten och barnahulkningarna kommer inte. Jag vet inte vad jag tycker om det.

Försöker fortfarande vänja mej vid tanken på sjukledighet. Försöker förstå att jag behöver det och att jag har rätt till det och att det är absolut nödvändigt. Men att det samtidigt inte betyder att jag måste gråta och vara rädd hela tiden (även om jag är det) utan att jag får gå utanför dörren och jag får skratta om jag känner så. Det är inte en flunssa det här.

Jag försöker acceptera att jag är arbetsoförmögen och att jag säkert har varit det redan i minst ett halvt år, antagligen ett år. Jag försöker att inte få dåligt samvete över allting hela tiden. Försöker att klara av den enkla vardagen utan några stordåd. Och försöker lära mig att jag är värd att existera även om jag bara sitter i sandlådan och käkar sand hela dagen.